Det var väl så det var... nuförtiden heter det stress men dåförtiden kallades det oro. Jag var, liksom barnen i Bullerbyn, orolig för att det inte skulle bli nån jul det året.
Det var redan julaftons förmiddag och granen var inte klädd, det svarta pianot inte "polishat", de guldiga ljusstakarna med smala röda ljus inte framme, och inte ens att det luktade Tomteskur nånstans.
-Du kan åka med mej och hämta julklapp, sa M.
Han var storasysters "kille" och bara han och jag visste vad hon skulle få.
Det var nåt gult att ha på ryggen, sa vi, och ingen kunde gissa... vad.
Det blev en lång tur med julklappsinköp och lite besök här och där.
Äntligen hemma luktade det nystädat och alla de små små detaljerna var klara.
Julmaten kom fram och till slut kom tomten.
Jag kommer inte ihåg vad jag fick den julen, för
jag minns bara
den gula fladdermusfåtöljen!
"fåtöljen som kom att bli symbol för ungdomens uppror mot föräldrar som tyckte att man måste sitta riktigt"
"Dina känslor är som en hel symfoniorkester" 