måndag 2 mars 2009

Där stod han...

i träskor och jeans med vidd där nere med snudd på V på byxbenet, fast det var mycket sent 70-tal!
Han hade på sig manchesterkavajen i brunt och håret, lockigt och tjockt, var inte klippt eller ens putsat sen 71.
Farfarströjan var uppknäppt där fram ( såg som en hemsydd av frotté med kant av lila ripsband) och en guldkedja med PIECE hänge i halsgropen.
Visst hade ryktet gått att personalavdelning hade en socionompraktikant som skulle införa flextid för personalen, men det här var nog inte alls vad jag föreställt mig.
Nåt hos honom bet sig fast, en timid känsla, ett snabbt leende, ett sätt som gjorde honom omtyckt av alla.
Vi kom att arbeta ihop då och då.
Vi kom att ringa varandra i olika "ärenden".
Vi kom att ringa varann utan "ärenden"
...träffas
...köpa torp gemensamt
...flytta ihop
...gifta oss.
Allt detta i kronologisk ordning.

Anledning till denna lilla betraktelse är dagens utmaning i Skrivpuff.

2 kommentarer:

  1. Härlig berättelse, och skoj sida den där Skrivpuff.
    Inte anade jag att han med det underbara leendet, långa ljusa håret och jeansrumpan verkligen skulle bli min man, då för snart 17 år sen när jag såg honom första gången. Men samtidigt visste jag, på något underligt sätt, att det var Han med stort H som kom in där genom dörren. =)

    SvaraRadera
  2. Underbar är kärleken.

    Min kom som en datorreparatör och stod utanför min dörr med ett stort leende. Jag gick rakt ut i trapphuset och gav honom en kram. Det hände för nio år sedan och vi är minst lika kära nu som då.....:-)

    SvaraRadera