Mina återstående liv

På mitt tredje liv började det kärva med Stormatte. Hon uppskattade inte mina små levande presenter på köksgolvet. Hon blev snudd på hysterisk. Jag som bara ville vara snäll. Och det här med sädesärlan vid skorstenen då!!! De får väl skylla sig själva när de låter stegen stå framme och vem som helst kan väl räkna ut att om man sätter sig i "rätt" position o vinkel så flyger tornsvalorna rakt i knät på en!
Jag började, som ni förstår dra mig allt längre hemifrån, där ingen hade koll på mig hela tiden. Det var därför de inte hittade mig när de skulle resa bort, så jag fick ligga i en gammal lada hos Ester. Jag trodde nog att alla mina var över nu, men mina sönderskurna trampdynor läkte till sist. Och återseendet efter tre veckor !!!! Gissa om jag var lycklig. Jag klängde runt husses hals hela kvällen.

Nästa liv började i stan. Vi for fast jag skrek som galning ända ner till Munkedal! Jag hade stor framgång hos en mycket surmulen ordförande i bostadsrätttsföreingen. Matte sa att jag skulle charma honom så vi kunde få överta hans garage. Lyckades och fick xranson räkor. Och det blev en torpsäsong till! Jag skrek som i ett lyckorus när vi passerat Munkedal. Jag levde ett allt mera riskfyllt liv och till slut slarvade jag när jag gick över vägen, såg mig inte för fast jag vet hur fort normännen kör på E6an !

Jag vet att dom sörjde mig mycket ! Aldrig mer en katt sa dom säkert... och jag undrar om dom inte har rätt i det.
Lev på mina minnen istället!